Slut...
Ja, så var vår smekmånad till enda...
Lite vemodigt känns det att sitta här och veta att detta blir det sista man skriver i denna semesterblogg.
För att sammanfatta det hela så har rasan varit mycket bra på egentligen alla sätt.
Vi har ätit och druckit gott. Träffat de mest hjärtliga och trevliga folk jag någonsin har haft nöjjet att stöta på. Janne sa en bra grej i början på vår resa; "Thailändare lever inte med hjärnan, de lever med hjärtat" Och helt ärligt så kan jag inte annat än att hålla med honom om det. Jonas har gått genom hela resan (utan att överdriva) med att stort , saligt leénde på läpparna och ständigt fått samma glada humör och vänlighet tillbaka.
Naturen och alla underbara stränder kommer att finnas på min näthinna bra länge efter hemkomsten. Att säga att saknaden efter detta paradis kommer att bli stor är en rejäl underdrift!
Jag kan varmt rekommendera alla och en var att besöka det här landet. Som jag sa i ett av mina första blogg inlägg; " det kan inte beskrivas, det måste upplevas!"
Flygresan kommer allt närmre, och jag känner hur en aldrig så liten separationsångest håller på att göra entré. Väskorna är färdigpackade, och de två männen i mitt liv ligger och sover sött. Klockan är nu tre på morgonen här borta och om knappt två timmar ska vi vara nere i lobbyn för att ta bussen till flygplatsen. :,-(
Men åandra sidan ska det bli mysgos att komma hem till alla nära och kära där hemma i vinterSverige! :-D
Och sedan ska det börja sparas! För hit ska jag tillbaka, kosta vad det kosta vill!
Att sitta här på balkongen och lyssna till djungelns alla nattliga ljud och lyssna till åskans dova muller någonstans i fjärran, får en verkligen att fyllas av tankar om romantik och kärlek. För ska man sammanfatta Thailand med ett ord så är det just det; Kärlek...
Med detta så avslutar jag nu denna semesterblogg. Jag hoppas att alla som läst den har fått en liten inblick i hur det kan vara. Vara, att få komma, och få uppleva pardiset!
Kram Linnéa 
